Jag måste tacka min snart 59-åriga kropp för att den har tagit mig cyklande till Marrakech i Marocko. Ja, min kropp  passar ju inte till något modelljobb, för jag har ju hängmage, fettvalkar på ryggen, åderbråck på benen, rynkig hals, ”gädhäng” på överarmarna, skäggstrån på hakan, gropar i låren ( kallas för celluliter) för högt kolesterolvärde och för högt blodtryck……men jag skulle vilja skriva en hyllningsdikt till min kropp som har stått ut med att cykla 2220 kilometer utan att strejka.

Idag söndagen den 17 januari kom vi till Marrakech ca 15:00 i strålande solsken. Vi var genomsvettiga och hade en fantastisk ”bonnabränna” på armarna. Jaha, nu har vi nått målet för den här cykelutflykten. Känns både lite vemodigt och samtidigt skönt att vi klarade vårt uppsatta mål.

Det är så populärt nu för tiden att göra intervjuer, så jag tänkte att jag skulle intervjua min egen kropp. Jag tror att jag ska börja med hjärtat.

Lena: Hur mår du idag hjärtat?
Hjärtat: Tack och lov att vi är framme. Som jag har slagit – dag ut och dag in. Ibland har jag fått slå några extraslag, för att det har varit så jobbigt. Tänk vad jag har fått pumpa och pumpa. Uppförsbackarna har varit jobbiga. När jag väl hade klarat de där långa, sega uppförsluten så var det skönt att få vila lite i nedförsbackarna. Det som jagar upp mig värst är när bussar och långtradare susar förbi mig. Usch, då kan man säga att jag rusar upp i halsgropen.  Jag skenar iväg ordentligt av rädlsa när trafiken tränger ut mig på kanterna.  Det är mycket påfrestande att cykla på motortrafikled, utan ordentliga kanter. Det var faktiskt lättare att cykla på den riktiga motorvägen. ( Jodå, det gick bra med polisens godkännande). Ett par gånger har jag faktiskt tänkt på att lägga av p.g.a utmattning…men så tänkte jag att det skulle vara kul att få se Marrakech en gång i livet. I den här staden kommer jag att sätta stopp för allt cyklande. Inte en minut i den här trafiken.
Nu behöver jag faktiskt lite vila!

Lena: Då tackar jag hjärtat ”av hela mitt hjärta”. Om jag skulle fortsätta med fötterna. Mina kära fötter. Berätta lite om era upplevelser. Har det varit en trevlig resa?

Fötterna: TREVLIG! Vilken oerhört dum fråga. Tänk dig själv att bli instoppad i illaluktande skor varenda dag. USCH. Det går väl an om skorna är torra, men tänk hur äckligt det är på morgonen att få på sig halvtorra sockar, sedan plastpåsar, ytterligare ett par sockar, kalla, blöta, illaluktande skor  och sedan utanpå allt detta regnskydd ( som luktar ko-och hundbajs)! Man kan knappast andas. Dag ut och dag in ska man trampa runt pedalerna och klafsa runt i stora pölar, stampa på en massa krossat glas. Gå i uppförsbackar. Aldrig någon ro. Vi ska aldrig mera cykla så här långt….fast just nu känns det väldigt bra när vi är rentvättade, torra och sköna och ligger och fnittrar åt allt man varit med om. Det var kul att promenera runt på torget Djema el Fnaa nu ikväll. Ja, en annan kväll plaskade vi runt lite i Atlantens vågor norr om Casablanca. Ja, det var ju även kul att prova de där speciella skorna som kallas för ”baboucher” i staden Fes. Förresten vi ska nog trampa runt lite i öknen. Det är inte så dumt att ge sig ut på lite äventyr då och då.

Lena: Härligt att ni hänger med. Men hur mår händerna och handlederna?

Händerna: Jo,tack vi har blivit härdade under resans gång. I början knorrade vi en hel del p.g.a det hemska ”racerstyret”. Vi är ju vana vid ”tantstyre”. Man vänjer sig. Som väl är man inte bunden till händer och fötter.  Vi har sett att åsnorna har ihopbundna ben för att inte springa iväg då de går utmed dikesrenerna och betar. Stackars åsnor. Vi handleder hänger med. Handbromsarna sliter ordentligt på oss, men det är inte värt att klaga. Men det klart att vi blir trötta av att bromsa i nedförsbackar vilka är 24 km långa. ( Peter tycker att vi bromsar för mycket, så i en backe struntade vi i att bromsa och då var hastigheten över 48 km/tim). Lena vågade inte kolla hur fort det gick
Vi vinkar glatt åt en massa människor som hejar på oss.

Lena: Ja, då ska jag fråga hur magen har haft det.

Magen: Jo då ,jag är inte så kinkig och gnäller sällan. Fast jag har blivit riktigt rädd ett par gånger. En gång i Rifbergen blev jag ”skiträdd”. Då skulle jag få ta hand om halvgrillade lammköttbullar. Jag ryste av obehag då jag fick se köttkvarnen i det hemska skyfallet.  Det blev inte bättre av att kockens händer var väldigt skitiga och när man fick se den s.k disktrasan blev jag väldigt rädd. Jag försökte telegrafera till hjärnan: ÄT INTE  DETTA!!! Det verkade som om hjärnan var ur funktion. Jo, då jag fick börja reda upp detta. Vissa dagar har varit så stressiga att jag knappt fått någonting. I det stora hela har det gåt ganska bra och det är nog tack vare DUCORAL-vaccinet som jag klarat mig så bra. Fast ikväll har det blivit sallader, buffemat, så man blir ju lite orolig.

Den som lever får se.

Lena: Ja men, det låter ju bra. Hur har lungorna haft det?

Lungorna: Det ska bli skönt att få pusta ut lite. Det värsta är att ligga i ”kylskåp” och se hur all kondens lägger sig på fönstret. Det blir svårt att andas i det läget. Om vi fått mycket frisk luft??? Nja, snarare har vi fått i oss mycket förorenad luft. Avgaser från en massa dåliga bilar. Ja, folk här nere gillar verkligt tvärdrag. Men som sagt, nu kan vi andas ut ordentligt.

Lena: Hur är det med näsan?

Näsan: OBESKRIVLIGT! Jag funderar på att strejka. Inatt var det en fruktansvärd stank ifrån toaletten. Jag höll faktiskt på att storkna. Tur att jag fick känna på lite apelsindiftsblommor idag.

Lena: Men hur är det med öronen?

Öronen: Vad sa? Jasså…jo som väl är hör jag bara på hö. öra. TV-apparaterna skrålar överallt. Stolar skrapar på golven. Husen är väldigt lyhörda. Trafiken brusar. Minareternas böneutropare skrämmer slag på oss ibland. Bilarna tutar.  Vi uppfattade vad Peter sa till Lena en dag. Hör och häpna. ” Du får inte följa med på någon mer cykelsemester…..om du inte skaffar hjälpmotor”. Ja, mycket ska man få höra innan öronen ramlar av!

Lena: Vi får inte glömma rumpan!

Rumpan: Jag mår alldeles ypperligt! Inga problem. Lite puder då och då känns fräscht.

Lena: Ögonen är ju viktiga. Vad har ni att berätta.

Ögonen: Vi har sett så mycket, så man blir nästan gråtfärdig. Vilka vackra vyer!  Vilka levnadskontraster. Så mycket skräp som slängs överallt. Hur länge ska vår planet klara sig.

Lena: Ojdå, jag höll på att glömma intervjua hjärnan. Hallå hjärnan! Hur står det till?? Inget svar. Då hade magen rätt. Hjärnan verkar vara urkopplad!!

Så till slut vil jag tacka min kropp, min fantastiska Skeppshultcykel och ALI-BABA (dvs Peter) för att jag har lyckats cykla till Marrakech.

7 svar till “TACK MIN FANTASTISKA KROPP!“