Som sagt borta bra men hemma bäst! Jag förmodar att en del undrar om vi kom hem från Marrakech eller om vi förirrade oss in i den gamla medinan och aldrig hittade ut! Jodå, nu sitter jag hemma i det fantastiskt vackra snölandskapet Håkentorp och njuter av tillvaron. Skönt att komma hem till familj och vänner ….och även jobbet. Har jag cyklat till Marrakech? Det känns väldigt längesedan som jag var där tillsammans med Peter.
Köpte vi apelsinjuice på torget Djemaa el Fnaa för 3 kr glaset? Visst blev vi lurade många gånger under vår cykeltur. Hur kan det komma sig att en taxiresa ut till flygplatsen kan kosta mellan 50 Dirham och 200 Dirham för exakt samma sträcka?? 1 Dirham är ungefär 1 svensk krona. Varför vill personalen ha TVÄRDRAG i alla hotell och restauranger? Ja, en del saker blir jag aldrig klok på……men jag ska ge er ett gott råd: FLYG ALDRIG ENSAM MED TVÅ  TUNGA CYKLA.  Innan vi lämnade den fantastiska staden Marrakech sa Peter: ” Du får ta hem cyklarna själv, för jag ska flyga till Teneriffa!” Är han inte klok? Hur ska det gå till? Mitt eget bagage och därtill 2 cyklar! Jodå, han hade redan beställt flyg till Teneriffa! Jasså, nu tänkte han lämna gamla Faster Lena i sticket. …..så lade han till :” Jodå, det klarar du. Inga problem. Det finns folk som hjälper dig!”……….Trodde han ja!

Kvällen innan avfärden gick vi på ett lokalt HAMMAM ( ett speciellt bad) och blev skrubbade och masserade. Väldigt skönt, men om det är så nyttigt är svårt att säga. Det var roligt att se att de här kvinnorna som döljer sig med långa ”tomtenissekläder” ser precis likadana ut som vi i västvärlden. Jag fick ju vara hos kvinnorna och Peter hos männen.   

Steg upp 03:30 avresedagens morgon. Man är ju rädd att försova sig, så man sover ju inte speciellt bra de stackars timmar man får sova. Jodå det kom en taxi i god tid och våra cyklar slängdes in i bakluckan på mercedes-taxin. Vi kände igen vägen ut till flygplatsen. Ut med cyklarna, vilka vi hade packat in i två stora kartonger. Alltid bra att ha med sig ”silvertejp”! Kan vi checka in cyklarna ända till Copenhagen? Nej!    Jomen vänta lite. Det går visst. Åh, vad jag blev glad! Då slipper jag att bekymra mig i Bryssel. Man ska inte göra sig onödiga bekymmer. Jasså…nehej… det går inte att checka in dem hela vägen. Pust och stön. Inte länge man fick vara glad.
Där försvann cyklarna och där försvann Peter och så stod jag ensam kvar inne i Marrakech flyghall.

TACK PETER FÖR ATT DU VARIT EN  FANTASTISKT BRA  RESELEDARE, BRA BODYGUARD OCH GUIDE HELA VÄGEN…men du kunde väl följt med mig sista biten!!!! Vi ses hemma i Håkentorp.

Tänk att jag hade fått se Marrakech med de snöklädda Atlasbergen i bakgrunden. Vilken resa! Hejdå Marocko och Nordafrika. Jag glömde ibland att vi var i Afrika.
Sätt på säkerhetsbältena. Vi ska strax landa i Bryssel. Min väska kom på bagagebandet……men var kommer cyklarna? Jag frågade flera stycken, vilka jobbade där och jag fick olika svar varenda gång. Mitt hjärta klappade fort, munnen var alldeles torr och svetten rann på ryggen på mig. Minuterna tickade iväg. Efter lång väntan kom det en kille och frågade om jag väntade på något. Cyklarna! Han berättade att han hade jobbat på planet, vilket jag hade flugit med och att han hade sett två cyklar. Han visade mig var de fanns och så försvann han. Mot en vägg stod två Skeppshultscyklar – en röd och en blå- utan några kartonger. Ingen hjälp fanns att få. Jag placerade en cykel på bagagevagnen tillsammans med mitt vanliga bagage, sedan höll jag den andra cykeln med en hand och mycket sakta drog jag iväg genom flyghallen. Nu skulle jag checka ut och så skulle jag checka in. Lätt som en plätt! Inte en kotte hjälpte mig, trots att jag bad om hjälp. Jag skulle tre trappor upp. Det fanns hiss. Så kom jag till incheckningen. Två uniformsklädda kvinnor tittade storögt på mig när jag frågade om jag kunde checka in cyklarna och mig själv. -”Men du förstår väl att du inte kan skicka cyklarna utan emballage. Det måste du väl begripa!”……Jamen vem har tagit bort kartongerna?……Efter en del diskussioner visade de mig till en kille som plastade in cyklarna väldigt grundligt och detta tog väldigt lång tid. Jag stod som på nålar och försökte förklara att jag hade lite bråttom. En cykel i taget. Om någon hjälpte mig??? Absolut inte. De tänkte nog som så:” Är hon så himla dum, så hon flyger med TVÅ cyklar själv, så får hon också klara det utan hjälp”. Åter till incheckningen. Nej, man kunde ju inte betala där………jag blev hänvisad till en annan desk. Nej, det gick inte att betala med VISA-kort utan cash. Var finns en automat? Hur fungerar den? Konstigt att det inte finns två automater som är likadana ute i världen? Som väl var fick jag både pengar och jag fick tillbaka mitt kort. ( Så här efteråt måste jag nog kolla så jag inte har blivit skimmad). Då hade jag betalat 35 euro per cykel för att få dem inplastade. Varför hade de tagit bort våra kartonger? Det kostade ytterligare 70 euro per cykel för att få flyga till Köpenhamn. Så fick jag se att endast en cykel var märkt och då blev det incheckningen igen och förklara situationen.  Ja, så fick jag ett nytt boardingpass. Sådant här tar på krafterna!!
Äntligen kunde jag bli fri ifrån cyklarna och ta mig upp till gaten. Jag hade planerat att äta och spruta på mig lite god parfym, men jag rusade på toa och därefter var det dags att gå ombord. Puh….nu var problemen lösta och i Köpenhamn är det ju inga problem…….trodde jag.
Landade i busväder. Snöstorm. Frågade efter cyklarna. De stod längst bort. Inplastade. Jag frågade personalen på plats om jag kunde få lite hjälp med att få ut cyklarna till Ankomsthallen. Det var omöjligt för mig att klara det själv. Alla jag svarade kategorsikt: ”NEJ”…..det var inte deras jobb….och man måste reservera hjälp….och deras försäkring gällde ej…..och de hann inte ….osv. Till slut ordnade det sig genom att min svägerska bad om hjälp i informationen utanför i ankomsthallen. En kille och en tjej kom och hjälpte mig. TACK så mycket.  FLYG ALDRIG ENSAM MED TVÅ TUNGA CYKLAR!
Min bror Sune hade hyrt en minibuss och körde i snöstormen ned och hämtade mig. Min äkta hälft Bengt var med och min svägerska Ulla-Britt. Härligt att se dem igen. P.g.a det dåliga vädret hade de kört hemifrån Gnosjö redan kl 11 på förmiddagen. Tack så mycket för att ni ställde upp för mig. Vad vackert det är hemma i vår lilla by. vad skönt att ha ett hem att komma till. Vad man har mycket att vara tacksam för. Kallt gott vatten i vattenkranen, vedspis i köket och tillgång till toa när som helst. Det är inga självklarheter…men ack så värdefullt.
Nu ska jag inte ut och resa på länge!

2 svar till “Borta bra men hemma bäst“