Kvällen innan avfärden gick vi på ett lokalt HAMMAM ( ett speciellt bad) och blev skrubbade och masserade. Väldigt skönt, men om det är så nyttigt är svårt att säga. Det var roligt att se att de här kvinnorna som döljer sig med långa ”tomtenissekläder” ser precis likadana ut som vi i västvärlden. Jag fick ju vara hos kvinnorna och Peter hos männen.   

Steg upp 03:30 avresedagens morgon. Man är ju rädd att försova sig, så man sover ju inte speciellt bra de stackars timmar man får sova. Jodå det kom en taxi i god tid och våra cyklar slängdes in i bakluckan på mercedes-taxin. Vi kände igen vägen ut till flygplatsen. Ut med cyklarna, vilka vi hade packat in i två stora kartonger. Alltid bra att ha med sig ”silvertejp”! Kan vi checka in cyklarna ända till Copenhagen? Nej!    Jomen vänta lite. Det går visst. Åh, vad jag blev glad! Då slipper jag att bekymra mig i Bryssel. Man ska inte göra sig onödiga bekymmer. Jasså…nehej… det går inte att checka in dem hela vägen. Pust och stön. Inte länge man fick vara glad.
Där försvann cyklarna och där försvann Peter och så stod jag ensam kvar inne i Marrakech flyghall.

TACK PETER FÖR ATT DU VARIT EN  FANTASTISKT BRA  RESELEDARE, BRA BODYGUARD OCH GUIDE HELA VÄGEN…men du kunde väl följt med mig sista biten!!!! Vi ses hemma i Håkentorp.

Tänk att jag hade fått se Marrakech med de snöklädda Atlasbergen i bakgrunden. Vilken resa! Hejdå Marocko och Nordafrika. Jag glömde ibland att vi var i Afrika.
Sätt på säkerhetsbältena. Vi ska strax landa i Bryssel. Min väska kom på bagagebandet……men var kommer cyklarna? Jag frågade flera stycken, vilka jobbade där och jag fick olika svar varenda gång. Mitt hjärta klappade fort, munnen var alldeles torr och svetten rann på ryggen på mig. Minuterna tickade iväg. Efter lång väntan kom det en kille och frågade om jag väntade på något. Cyklarna! Han berättade att han hade jobbat på planet, vilket jag hade flugit med och att han hade sett två cyklar. Han visade mig var de fanns och så försvann han. Mot en vägg stod två Skeppshultscyklar – en röd och en blå- utan några kartonger. Ingen hjälp fanns att få. Jag placerade en cykel på bagagevagnen tillsammans med mitt vanliga bagage, sedan höll jag den andra cykeln med en hand och mycket sakta drog jag iväg genom flyghallen. Nu skulle jag checka ut och så skulle jag checka in. Lätt som en plätt! Inte en kotte hjälpte mig, trots att jag bad om hjälp. Jag skulle tre trappor upp. Det fanns hiss. Så kom jag till incheckningen. Två uniformsklädda kvinnor tittade storögt på mig när jag frågade om jag kunde checka in cyklarna och mig själv. -”Men du förstår väl att du inte kan skicka cyklarna utan emballage. Det måste du väl begripa!”……Jamen vem har tagit bort kartongerna?……Efter en del diskussioner visade de mig till en kille som plastade in cyklarna väldigt grundligt och detta tog väldigt lång tid. Jag stod som på nålar och försökte förklara att jag hade lite bråttom. En cykel i taget. Om någon hjälpte mig??? Absolut inte. De tänkte nog som så:” Är hon så himla dum, så hon flyger med TVÅ cyklar själv, så får hon också klara det utan hjälp”. Åter till incheckningen. Nej, man kunde ju inte betala där………jag blev hänvisad till en annan desk. Nej, det gick inte att betala med VISA-kort utan cash. Var finns en automat? Hur fungerar den? Konstigt att det inte finns två automater som är likadana ute i världen? Som väl var fick jag både pengar och jag fick tillbaka mitt kort. ( Så här efteråt måste jag nog kolla så jag inte har blivit skimmad). Då hade jag betalat 35 euro per cykel för att få dem inplastade. Varför hade de tagit bort våra kartonger? Det kostade ytterligare 70 euro per cykel för att få flyga till Köpenhamn. Så fick jag se att endast en cykel var märkt och då blev det incheckningen igen och förklara situationen.  Ja, så fick jag ett nytt boardingpass. Sådant här tar på krafterna!!
Äntligen kunde jag bli fri ifrån cyklarna och ta mig upp till gaten. Jag hade planerat att äta och spruta på mig lite god parfym, men jag rusade på toa och därefter var det dags att gå ombord. Puh….nu var problemen lösta och i Köpenhamn är det ju inga problem…….trodde jag.
Landade i busväder. Snöstorm. Frågade efter cyklarna. De stod längst bort. Inplastade. Jag frågade personalen på plats om jag kunde få lite hjälp med att få ut cyklarna till Ankomsthallen. Det var omöjligt för mig att klara det själv. Alla jag svarade kategorsikt: ”NEJ”…..det var inte deras jobb….och man måste reservera hjälp….och deras försäkring gällde ej…..och de hann inte ….osv. Till slut ordnade det sig genom att min svägerska bad om hjälp i informationen utanför i ankomsthallen. En kille och en tjej kom och hjälpte mig. TACK så mycket.  FLYG ALDRIG ENSAM MED TVÅ TUNGA CYKLAR!
Min bror Sune hade hyrt en minibuss och körde i snöstormen ned och hämtade mig. Min äkta hälft Bengt var med och min svägerska Ulla-Britt. Härligt att se dem igen. P.g.a det dåliga vädret hade de kört hemifrån Gnosjö redan kl 11 på förmiddagen. Tack så mycket för att ni ställde upp för mig. Vad vackert det är hemma i vår lilla by. vad skönt att ha ett hem att komma till. Vad man har mycket att vara tacksam för. Kallt gott vatten i vattenkranen, vedspis i köket och tillgång till toa när som helst. Det är inga självklarheter…men ack så värdefullt.
Nu ska jag inte ut och resa på länge!

Mitt nya smeknamn har blivit Ali Baba i Marocko. Alla glor på mig. Vi har konsaterat att det troligen inte är många här med ett så pass rött skägg och blåa ögon. De flesta här har svart skägg och bruna ögon. Antar att man sticker ut en del i mängden. Det är mycket intryck och människor hela tiden. Aldrig tyst. Inte ens på natten.

Vi vandrade häromdagen in i SOUKEN (Marknadsplatsen i Marrakechs Medina). Där vi gick vilse. Detta eftersom det inte finns några markeringar eller skyltar som visar en vägen i gyttret av gator och saker till salu. Inne bland gatorna blev vi medlurade av en man som skulle visa oss vägen till en marknad längre in i Medinan. Medinan som sträcker sig runt 16 km är väldigt stor. Efter att ha gått i 15 minuer kom vi fram till platsen han ville visa. Där gick vi in och fick återigen kolla in läderproduktionen och färgningen som framställdes i karen. Likadant som i Fes. Bara det att här gick vi omkring bland faten. Stanken var enorm. Vi försökte tala om att vi inte ville titta men personen incisterade att vi skulle in och titta.

Efter vi hade kollat in hur lädret framställdes gick vi över till butiken. Vi sa att vi inget ville ha. Så fort vi lämnade butiken stod samma man som hade fört oss dit och krävde oss på pengar för visningen. Vi förklarade att detta var något vi inte ville. De höjde rösten och jag slängde till honom en 10 DH (Samma i SEK). Sedan lämnade vi den skumma platsen fort. Inte många turister där direkt. Mannen som hade fört oss dit hängde även han på oss, men efter ett tag försvann han.

Vi gick tillbaka emot Souken och Jemaa Ef Naaal där ångan hade börjat komma igång bland alla matstånd och folk hade börjat samlas. Vi tog oss en färskpressad Juice för 10 DH som skulle kostat 3 DH enligt senare människors berättelser. Senare på kvällen berättade en Schweizare för Lena om att han hade råkat ut för samma man i blå väst som hade tagit med oss. Samma sak hade hänt honom. SKillnaden var bara den att han var verkligen vilse. Han Hade vandrat omkring i  timmar. Detta såg killen i blå väst och utnyttjade situationen. Efter att inte köpt något. Kom det fram 6 stora män och krävde pengar av honom. De hade fått se hans plånbok och vistelsen slutade med att han betalade 400 DH och att de skickade iväg honom åt fel håll. Tur att detta inte hände oss.

En god regel när man befinner sig inne i SOUKEN är den att: Om någon kommer fram och vill visa vägen. Gå aldrig med. Om någon försöker prata på ditt språk. Spela dum och oförstående. Till slut går de sin väg. De de vill åstadkomma är en diskussion och ett eventuellt köp.

Man skall absolut inte tro på vad de säger (De flesta inte alla). En del är genuina personer med ett gott hjärta. Men här nere gäller det att hålla sig lite kall och erbjuda struntsummor och öka på efterhand om du ska få något billigt. Om man bara tittar på hotellet vi bor på nu. Hotel Ali. Ett fantastiskt hotel i förhållande till att det har en stjärna. Men när vi bodde här våra första nätter betalade vi 300 DH i dubbelrum. Vilket i Sverige skulle man knappt få plats på ett vandrarhem. Därför sa vi inget. Men nu när vi pratat med några andra personer. Sa de att det är lågsäsong och ni borde få rummet billigare. Gick fram och talade om att vi funderade på att byta hotell. Genast kunde vi få rummet för 250 DH. Detta är svårt för oss som Svenskar att komma in i. Detta köpslåendet hela tiden. Överallt känner man sig lurad. Har man fått ett bra pris eller ej.

Detta tar sin tid att lära sig men så småningom har man nog fått in touchen i att förhandla om det man vill ha. Tricket ska visst vara att ge hälften av det du vill ge och sedan gå uppåt sakta för att visa din välvilja att ge lite till för varan och sluta på den summan du vill ge.

Vi har nyligen återvänt efter att varit ute på en ökensafari. Tillryggalagt över 1200 km med bil. Sett mycket öken, bott i kallt hotell och ridit kamel. Vi bokade resan från hotellet för 950 Dh för tre dagar. Enligt vad de sagt skulle allt ingå förutom lunch och drickat. De talalde om vad vi skulle få se och det visades bilder. JAg frågade om vi verkligen hinner se allt. KLART NI GÖR. Talade kvinnan om. Ljug igen. Det mesta skulle vi få se från bilen eller ha för kort tid att besöka och strosa omkring. Detta vet vi i  efterhand.

Vi åkte iväg tidigt på morgonen och åkte över Atlasbergen. Efter att suttit i bilen i över 6 timmar med slående utsikt var vi framme i Ouarzazate (Där bland annat Gladiator spelats in). Detta är Marockos filmmecka. Här i öknen finns flera filmstudior och många bra filmer har spelats in här. Lunchen var kort och museumet var alldeles för stort att gå över på en kvart. Entrévärden sa dock att detta skulle vi kunna gå över utan problem på en kvart. BULLSHIT. Området var över 2-3 Hektar stort. Allt för att få de 30 Dh i inträdesavgift från oss.

Färden gick vidare med en nästan tyst chaufför som ibland förstod och ibland inte. Åkte förbi vackra lundar och oaser där det växte och blommade på mandelträden. Efter en hel dags färdande var vi framme vid hotellet för natten. Bjöds på rikligt med mat till middag och sedan gick vi och lade oss för natten. Vi frågade vad som skulle hända dagen efter till chauffören. Som nästintill ofrivilligt kom och berättade när vi var tvugna att vakna etc.

Dagen efter gav vi oss iväg klockan 8 på morgonen efter att frysit hela natten. Åkte tillbaka nerför dalen de nästan 50 km. Där skulle vi möta en lokal guide. Han var väldigt bra och talade om allt som växte och hur de odlade. Efter ett tag sa han at vi skulle få komma in i en Berbisk familjs hus och se hur de bodde. Ännu en gång ljug. Väl inne kom vi in i ett rum med mattor och vi slog oss ner. Mannen var Nomad (Berber) och bjöd på Te. Förklarade vad och hur man framställde mattorna. Allt var ju trots allt igen bara för att sälja.

Besöket avslutades med att en av våra medresenärer hade med sig en handknuten matta för 850 Euro. Återigen lurade fast mattan var fin och vi hade inte köpt den som tur var. Guidningen skulle varat i 45 minuter men drog säkert ut till 2 timmar. Väl ute ur affären innan vi skulle in i bilen gick vi förbi en affär tär turbaner såldes. Dessa lurades jag och Lena att köpa av en man. Ett par timmar senare dök samma man upp igen och åt ihop med vår lokala guide och chaufför. Är inte det ett konstigt sammanträffande??? Återigen lurade.

Dagen gick fort och nu skulle det ridas kamel. Vi åkte fortare än fortast ner emot sanddynerna vid Merzouga. Där väntade kamelerna på oss och vi gav oss iväg med vår Guide Ali. Efter en timme var vi väl framme vid tälten och där vi skulle vara för natten. God mat serverades och sedan tändes en brasa. Några historier berättades från Ali.

EX: Vad är jag? Jag förds med horn. Jag lever utan horn och jag dör med horn. Vad är Jag?

SVAR: Månen!

Var härligt att befinna sig bland sanden fast att vistelsen var kort. Hade gärnat åkt längre ut i öknen. Timbuktu var ju bara flera veckor bort med Kamel. Dit Kamelkaravanerna gick när de väl fanns. Nu används kamelerna mest i turismsyfte tror jag.

På morgonen steg vi upp tidigt och red tillbaka i soluppgång. Lite trist att det var lite mulet men ändock väldigt vackert med massa färger. Satte oss efter att ätit frukost i bilen för hemfärd. Satt sedan i bilen i över 10 timmar. Stannade endast för två kaffepauser och lunch. Resan var värd pengarna men hade varit bra om vi hade haft en ordentlig guide och mer tid. Om man åker hit igen bör man hyra en bil själv och hyra med sig en guide så man inte blir lurad för mycket.

Överlag är det fantastiskt i Marocko men resan här börjar lida emot sitt slut. När jag åkte hemåt igår över Atlasbergen kom denna vackra låt på i min iPod med Andrea Bocelli och Sarah Brightman. It’s time to say goodbye för denna gången.

Ska bli underbart dock att komma hem och få uppskatta det man har hemma och förundras att de flesta persiner hemma talar sanning!

De sista dagarna ska vi vara ute och äta gott ute vid Jemaa Ef Naal innan det är dags för hemfärd. Den stora nöten är nu bara hur vi ska får hem våra cyklar.

Jag har alltid haft en förhoppning att de borde vara på följande vis i världen. ”Behandla andra som man vill bli behandlad själv!” Min förhoppning skulle vara att folk här höll sig till den meningen då skulle nog många problem rätas ut!

Idag söndagen den 17 januari kom vi till Marrakech ca 15:00 i strålande solsken. Vi var genomsvettiga och hade en fantastisk ”bonnabränna” på armarna. Jaha, nu har vi nått målet för den här cykelutflykten. Känns både lite vemodigt och samtidigt skönt att vi klarade vårt uppsatta mål.

Det är så populärt nu för tiden att göra intervjuer, så jag tänkte att jag skulle intervjua min egen kropp. Jag tror att jag ska börja med hjärtat.

Lena: Hur mår du idag hjärtat?
Hjärtat: Tack och lov att vi är framme. Som jag har slagit – dag ut och dag in. Ibland har jag fått slå några extraslag, för att det har varit så jobbigt. Tänk vad jag har fått pumpa och pumpa. Uppförsbackarna har varit jobbiga. När jag väl hade klarat de där långa, sega uppförsluten så var det skönt att få vila lite i nedförsbackarna. Det som jagar upp mig värst är när bussar och långtradare susar förbi mig. Usch, då kan man säga att jag rusar upp i halsgropen.  Jag skenar iväg ordentligt av rädlsa när trafiken tränger ut mig på kanterna.  Det är mycket påfrestande att cykla på motortrafikled, utan ordentliga kanter. Det var faktiskt lättare att cykla på den riktiga motorvägen. ( Jodå, det gick bra med polisens godkännande). Ett par gånger har jag faktiskt tänkt på att lägga av p.g.a utmattning…men så tänkte jag att det skulle vara kul att få se Marrakech en gång i livet. I den här staden kommer jag att sätta stopp för allt cyklande. Inte en minut i den här trafiken.
Nu behöver jag faktiskt lite vila!

Lena: Då tackar jag hjärtat ”av hela mitt hjärta”. Om jag skulle fortsätta med fötterna. Mina kära fötter. Berätta lite om era upplevelser. Har det varit en trevlig resa?

Fötterna: TREVLIG! Vilken oerhört dum fråga. Tänk dig själv att bli instoppad i illaluktande skor varenda dag. USCH. Det går väl an om skorna är torra, men tänk hur äckligt det är på morgonen att få på sig halvtorra sockar, sedan plastpåsar, ytterligare ett par sockar, kalla, blöta, illaluktande skor  och sedan utanpå allt detta regnskydd ( som luktar ko-och hundbajs)! Man kan knappast andas. Dag ut och dag in ska man trampa runt pedalerna och klafsa runt i stora pölar, stampa på en massa krossat glas. Gå i uppförsbackar. Aldrig någon ro. Vi ska aldrig mera cykla så här långt….fast just nu känns det väldigt bra när vi är rentvättade, torra och sköna och ligger och fnittrar åt allt man varit med om. Det var kul att promenera runt på torget Djema el Fnaa nu ikväll. Ja, en annan kväll plaskade vi runt lite i Atlantens vågor norr om Casablanca. Ja, det var ju även kul att prova de där speciella skorna som kallas för ”baboucher” i staden Fes. Förresten vi ska nog trampa runt lite i öknen. Det är inte så dumt att ge sig ut på lite äventyr då och då.

Lena: Härligt att ni hänger med. Men hur mår händerna och handlederna?

Händerna: Jo,tack vi har blivit härdade under resans gång. I början knorrade vi en hel del p.g.a det hemska ”racerstyret”. Vi är ju vana vid ”tantstyre”. Man vänjer sig. Som väl är man inte bunden till händer och fötter.  Vi har sett att åsnorna har ihopbundna ben för att inte springa iväg då de går utmed dikesrenerna och betar. Stackars åsnor. Vi handleder hänger med. Handbromsarna sliter ordentligt på oss, men det är inte värt att klaga. Men det klart att vi blir trötta av att bromsa i nedförsbackar vilka är 24 km långa. ( Peter tycker att vi bromsar för mycket, så i en backe struntade vi i att bromsa och då var hastigheten över 48 km/tim). Lena vågade inte kolla hur fort det gick
Vi vinkar glatt åt en massa människor som hejar på oss.

Lena: Ja, då ska jag fråga hur magen har haft det.

Magen: Jo då ,jag är inte så kinkig och gnäller sällan. Fast jag har blivit riktigt rädd ett par gånger. En gång i Rifbergen blev jag ”skiträdd”. Då skulle jag få ta hand om halvgrillade lammköttbullar. Jag ryste av obehag då jag fick se köttkvarnen i det hemska skyfallet.  Det blev inte bättre av att kockens händer var väldigt skitiga och när man fick se den s.k disktrasan blev jag väldigt rädd. Jag försökte telegrafera till hjärnan: ÄT INTE  DETTA!!! Det verkade som om hjärnan var ur funktion. Jo, då jag fick börja reda upp detta. Vissa dagar har varit så stressiga att jag knappt fått någonting. I det stora hela har det gåt ganska bra och det är nog tack vare DUCORAL-vaccinet som jag klarat mig så bra. Fast ikväll har det blivit sallader, buffemat, så man blir ju lite orolig.

Den som lever får se.

Lena: Ja men, det låter ju bra. Hur har lungorna haft det?

Lungorna: Det ska bli skönt att få pusta ut lite. Det värsta är att ligga i ”kylskåp” och se hur all kondens lägger sig på fönstret. Det blir svårt att andas i det läget. Om vi fått mycket frisk luft??? Nja, snarare har vi fått i oss mycket förorenad luft. Avgaser från en massa dåliga bilar. Ja, folk här nere gillar verkligt tvärdrag. Men som sagt, nu kan vi andas ut ordentligt.

Lena: Hur är det med näsan?

Näsan: OBESKRIVLIGT! Jag funderar på att strejka. Inatt var det en fruktansvärd stank ifrån toaletten. Jag höll faktiskt på att storkna. Tur att jag fick känna på lite apelsindiftsblommor idag.

Lena: Men hur är det med öronen?

Öronen: Vad sa? Jasså…jo som väl är hör jag bara på hö. öra. TV-apparaterna skrålar överallt. Stolar skrapar på golven. Husen är väldigt lyhörda. Trafiken brusar. Minareternas böneutropare skrämmer slag på oss ibland. Bilarna tutar.  Vi uppfattade vad Peter sa till Lena en dag. Hör och häpna. ” Du får inte följa med på någon mer cykelsemester…..om du inte skaffar hjälpmotor”. Ja, mycket ska man få höra innan öronen ramlar av!

Lena: Vi får inte glömma rumpan!

Rumpan: Jag mår alldeles ypperligt! Inga problem. Lite puder då och då känns fräscht.

Lena: Ögonen är ju viktiga. Vad har ni att berätta.

Ögonen: Vi har sett så mycket, så man blir nästan gråtfärdig. Vilka vackra vyer!  Vilka levnadskontraster. Så mycket skräp som slängs överallt. Hur länge ska vår planet klara sig.

Lena: Ojdå, jag höll på att glömma intervjua hjärnan. Hallå hjärnan! Hur står det till?? Inget svar. Då hade magen rätt. Hjärnan verkar vara urkopplad!!

Så till slut vil jag tacka min kropp, min fantastiska Skeppshultcykel och ALI-BABA (dvs Peter) för att jag har lyckats cykla till Marrakech.

In Britain, millions of bikes are thrown away or lie unused in sheds, whilst many people in Africa have no access to transport of any kind. Walking can take up-to 4 hours per day (collecting water, or walking to school). The burden can cripple a family, hampering work and education opportunities. A bicycle cuts travel time to a fraction, even carrying passengers and heavy loads. Bikes give families the extra time to earn, learn and enjoy life.

In 2009 Re~Cycle shipped 2,781 bikes to 6 countries – two shipments to both Ghana and South Africa and one shipment each to Namibia, Zambia, Kenya and a small shipment to DR Congo.   This is lower than we had hoped, due to the lack of Royal Mail bikes.

För mer information om Re-cycle gå in på deras hemsida http://www.re-cycle.org/

Varma hälsningar,
Peter och Lena

För en gång skull lyssnade vi på vad portiern sa till oss. Dubbelkollade naturligtvis väderprognosen på den fantastiska vädersajten www.yr.no innan jag ändrade rutten. Alllting stämde. Vi bestämde oss snabbt att ändra riktning.

Ligger just nu i den lilla staden Khemisset. I riktning emot Rabat. Rak västlig riktning från Fes. Det känns verkligen som att vi cyklar åt fel håll. Vi som inte ens skulle cykla till Rabat och Casablanca. Men nu blir det så.Vi skulle egentligen med facit i hand valt att åka till Tanger och cykla rakt ner därifrån istället för att kämpa i Riffbergen.  Men som vi sa. Nu har vi i varje fall fått se Fes. Imorn styr vi kosan emot Atlanten. Kanske får vi bada som vi sagt vi skulle gjort i Spanien…Vore lite belöning för den misskalkylering i planerna.

Dagarna i Fes var det uppehåll och vi kunde besöka Medinan (gamla staden). Det var oss en fantastisk och skrämmande upplevelse. Lever vi verkligen på år 2010? Inte där i varje fall. Hade med oss en guide. Detta är att rekommendera. Fast de lurar en i slutändan. Det bästa är att antingen be om en guide ifrån hotellet eller vid turisminformationen. Vi hade bett om en halvdag men var ute en heldag, eftersom han varken sa till när halva tiden gått och även sa till oss att ta den tid vi behövde.

I medinan hittar du aldrig själv i de trånga gatorna. Något jag tyckte var roligt som jag tänkte på när vi kom in i Medinan var att jag visat Lena Bremens minsta gata.. haha. Detta kändes nästan genant i sammanhanget.

Vi tog en ”petit taxi” till ingången till Medinan. Åkte förbi det 80 hektar stora palatset i Fes som kungen äger. Dit in får ingen gå förutom hans majestät. Fes är ju känt för det spirituella och sina läderprodukter. Det första vi besökte var ett garveri som låg djupt inne i Medinan. Det luktade verkligen inte mumma däruppe på taket där vi stod och tittade ner på dessa arbetande män som sprang omkring bland alla dessa bad. Kändes som att förflytta sig tillbaka i tiden. En man berättade för oss om deras koperativ och hur de framställde produkterna på naturligt vis. Efter det gick vi ner och kollade in slutprodukterna som han naturligtvis till vartenda pris försökte sälja till oss. Det blev två par skor!

Färden gick vidare djupare in i den gamla staden och jag visste inte vart norr eller söder var. De trånga gatorna kantades av fullt med folk, män med kärror och åsnor som skulle fram eftersom inga bilar fick plats därinne. Hela tiden fick man ställa sig åt sidan när en kärra eller åsna skulle förbi. Vi kollade in flera moskeer som vi naturligtvis inte får gå in i eftersom vi inte är muslimer. I den största mosken fick hela 22000 personer plats att bedja samtidigt.

Vi kollade in andra koperativ där 1300 kvinnor arbetade med att göra mattor. Var hos en medicinman. Till slut hade man sett så mycket att man inte visste ut eller in. Dessutom hade vi köpte med oss en del ut ur Medinan också. Vilken missär samtidigt helt otroligt. Alla dessa lukter. Skit blandat med kryddor, mat, framlagt kött, godis, kläder, garvat skin. Ja ni förstår näsan utsattes för så många lukter att det var svårt att bestämma vad det luktade.

Vid lunchtid skulle vi äta. Han tog oss till återigen en lite port. Väl inne öppnade allting upp sig och blev superstort i förhållande till de gatorna vi rört oss på stunden innan. Restaurangen bjöd på fantastisk Targina ur det Marockanska köket. Tänk er en lokal si sådär 20 meter i tak och fantastisk utsmyckning i arabisk stil. Fantastisk god stämning och god mat.

Efter en hel dag i Medinan återvände vi tillbaks till vårt hotell för att förbereda oss för nya cykelutmaningar. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg emot Meknes. En bit tillbaka den vägen vi hade kommit in i Fes. Sådant känns alltid motigt!!!

Vi hade någorlunda tur med vädret och det höll i sig tills vi kommit halvvägs. Då började regnet falla vilket jag naturligtvis visste. Vi var tacksamma för det uppehåll vi fått. Efter ett tag slutade det igen. Vi kom fram till Meknes. Hade ca 10 km kvar. Emot oss kom en annan cyklist. Aymen Iris. En lektor vi Edinburghs universitet. Även han på väg till Marrakech. Han hade dock börjat i Bilbao. Han var påväg till Fes och sedan samma väg vi hade planerat. Vi talade om för honom att det skulle bli jobbigt för honom den vägen. Han övervägde därför i slutändan att ändra sina planer även han och skippa Fes.

Vi slog följe in emot Meknes och hotellet vi skulle bo på. Vi har innan inte haft supertur med vädret när vi kommit fram till slutmålen för dagarna. Hade även denna dag inte det. Det startade ösregna som precis när vi kom in i Fes. Framme vi hotellet var vi återigen iskalla. Gick in och pratade för oss om hotellrummet på hotel Ibis. Otrevliga som de var bestämde vi oss därför att åka till ett annat hotell där de var supertrevliga dock aningen dyrare.

Vi gick och tog oss en hamburgare i regnet på Mcdonalds med Aymen och pratade om det mesta. Planerade sedan på kvällen för rutten vi skulle ta. Vi sa gonatt och på morgonen knackade han på dörren och vi tog adjö. Detta eftersom han hade ett tajt schema där han tvingades vara framme innan den 14 jan. Alltså skulle han cykla minst 125 km per dag. För att hinna fram i tid. Aningen för mastigt för oss då vi har mer tid på oss. Vi hoppas Aymen når sitt Marrakech i tid. Så som araberna säger ”Insh’allah” (Om gud/allah vill)

Både jag och Lena längtar till att komma till Marrakech nu, så vi får ge oss ut på kamelsafari, träffa Berber i öknen och åka skidor i Atlasbergen. Men vi har en bit dit. Ungefär som till Stockholm från Gnosjö. Det är bra med lite mått. Brukar mäta allt med sådana sträckor i Sverige. Exempel nu är det bara som från Sjödal till Gnosjö (12 km) kvar, från Sjödal till Åsenhöga (5 km) eller Sjödal till Sjöbolia (2-3 km).

Nu får gärna någon Allah eller Gud, vem det än må vara sända lite sol över oss den sista biten. Vi tänker ibland att kanske vi var lite för katiga i Spanien, som sa vi hade så bra väder där.

Men vi mår bra det är huvudsaken!

Ett uttryck som man ofta säger är : ” Håll lågan brinnande”. Det vet vi vad det innebär, bokstavligt talat. Efter att ha cyklat 70 km i ösregn med plaskblöta fötter , ja inte bara fötterna var blöta utan hela kroppen, trots att man har regnkläder. Jag köpte nya regnkläder före resan som skulle vara vattentäta och som även skulle andas. De gör varken det ena eller det andra. Peters regnkläder håller ute regnet, men han blir genomblöt av kondens. Jag vet hur det känns att ha våtvärmande omslag på hela kroppen i princip hela dagen. Inte särskilt skönt.

Vi  kom till en stad som hette Ouazzane och tog in på ett nytt ”kylskåp” eller ”cementbunker”. Dvs ett hostel utan värme, och inget fönster. Jodå man kände sig som en fånge, visste varken om det var natt eller dag. Blöta kläder lite överallt. Tack och lov för våra fantastiska sovsäckar. Hur skulle vi torka våra kläder ….och våra mycket illaluktande skor?? Jag tog fram två värmeljus och då fick jag en ljus ide. Jag tog med mig den arabiska tanten och så gick vi i den klabbiga leran och köpte stearinljus. Vilken härlig värme det blev runt ljuset. Jag försökte torka mina jeans med att hålla dem ovanför lågan, men det visade sig vara lönlöst. Vi tände spritköket och kokade gröt. Vilken skön värme en liten stund. Vi tände ljus efter ljus och det var nästan lite mysigt. Men när stearinljuset slocknade så blev det riktigt kallt och ruggigt, så det gäller att – HÅLLA LÅGAN BRINNANDE.

Dagen därpå tog vi på oss sockar, utanpå sockarna plastpåsar, sedan skorna och därefter  speciella regnskoskydd. Jag trädde på mig en stor, svart plastpåse över mina regnkläder  ….ja och sedan var  det  bara till att cykla.

Efter en stund när man har cyklat blir jag alltid kissnödig. Det är inte lätt att hitta några bra toaplatser. ”Nöden har ingen lag”…ett annat utryck! Det bästa är att stanna där det finns ett vägräcke och och några buskar. Så halkar man ner bokstavligt talat i leran och ner med regnbyxor, långkalsonger, underbyxor och så ska man hålla upp den stora plastpåsen och försöka skynda sig innan det kommer någon buss eller långtradare. Det är inte lätt på ”ståtoaletterna” heller.

Vi träffade en jättetrevlig kille på ett internetcafe. Han bjöd hem oss til sin familj och sin by. Då kom vi att tänka på den här låten med HOOLA BANDOLA BAND : ” Vem i hela världen kan man lita på?”

Han skulle stå ute vid vägen och vänta på oss. Mycket riktigt, då vi hade cyklat ca 2 mil härom morgonen så stod han ute i regnet och väntade på oss. Tala om lervälling! Vi fick dra cyklarna genom enorma vattenpölar och balansera på några grenar och hoppa på lite stenar för att komma fram till hans hem. Det var inte den standarden som vi är vana vid, men vilket härligt välkomnande av honom och hans familj. Modern gjorde couscous till oss på gasolköket, så fick vi sött myntate, hemodlade oliver och honung. Höns, en ko några får fanns på gården och familjen visade oss runt. ( se ev.  bilder).

Hade det funnits en cykel hade Ibrahim som killen hette följt med oss till FEZ (Fes, Fés). De visade oss en cykel som var helt oanvändbar. Peter gav familjen några dirham ( som valutan heter här i Marocko) så att de skulle kunna reparera sin enda cykel. De var 7 syskon och mamma och pappa. På tal om att reperera cyklar så vill vi TACKA familjerna ANDERSSON och PETTERSSON för deras penninggåva till JUST GIVING. Vi har sett många människor som skulle behöva cyklar här i Afrika. Ja, vi befinner oss ju i Afrika slog det mig en dag då vi cyklade. En ung kille var så imponerad av Peters cykel och han var så glad att han fick hålla i den. Vi är väldigt rädda om våra fina Skeppshultscyklar och varje natt så bär Peter upp dem i trappor och ställer dem antingen i korridoren eller inne på vårt rum. Just nu är cyklarna placerade på ett 5-sjtärnigt hotell i staden FEZ. Vi tyckte att de var värda både ett varmt, skönt hotell och lite vila. Tänk vilka tappra cyklar vi har. Det var inte roligt för dem idag att ta sig igenom alla lerpölar. De behöver nog lite duschning i rent vatten. Ja, på tal om dusch och bad, så fick vi vara med om arabisk dusch igår. Peter blev knådat och tvättad, så han var helt slut. Jag fick ”duscha” då alla karlarna var färdiga och då var klockan nästan 24:00. Hotellvärdinnan och jag gick till ett litet rum och där började hon ”kasta vatten” på mig. Ja, hon hade spannar med vatten som hon kastade på mig. Jag blev intvålad, sedan skrubbade hon mig med en rotborste så det uppstod blodvite. 2 av mina tår började blöda p.g.a den omilda behandlingen. Hon tvättade håret på mig med en annan plastrotborste och jag trodde att hela skalpen följde med. Hon skrubbade mig igen. Mina bröst fick en riktig omgång och jag tänkte :”Tur att jag inte har silikonbröst för då hade de spruckit”! Hon pratade arabiska och jag svenska. En massa skinn rullades av och jag kom att tänka på när vi slaktade grisar hemma och skållade av svålen på dem.  Hon gnodde mina öron så jag förlorade ett örhänge. Bättre att förlora ett örhänge, än att förlora förståndet.

Uppförsbacke, regn och motvind ….eller nedförsbacke, sol och medvind….vilken är bäst? Det fattar väl alla!!! Har man cyklat i skyfall uppskattar man duggregn. Ett litet råd cykla några timmar i ösregn, och se till att ni fryser om fötterna och så är det bra att vara hungrig och inte veta om man hittar något rum för natten. Pröva det någon gång. Jag kan lova att ni uppskattar ett varmt bad, torra sockar och ett mål varm mat. Jamen det är väl självklart att man har det! Nej, inte alla människor.

Tänk vad vi har det bra. Just nu mår Peter och jag prima. Efter att ha cyklat ca 6 mil i mycket regn kom vi till Royal Mirage Hotel i FEZ och vi rullade in våra smutsiga, blöta cyklar genom den fina entren på hotellet. Personalen stirrade storögt på oss. Illaluktande, plaskblöta kände vi oss ganska malplacerade. Efter ett varmt bad och iklädda rena kläder kände hotellpersonalen knappast igen oss. Har ätit en underbart god buffe och imorgon ska vi utforska den gamla kungastaden FEZ. Peter sa att vi måste ändra vår cykelrutt för det är snö uppe i bergen och vi är inte utrustade för det.

Peter sa till mig en dag :” Jag kommer aldrig att erkänna för någon att det är jobbigt ibland”. Pst! Säg inte att jag har sagt det!

Nehej, det här blir långt och jag har inte skrivit allt som jag har i tankarna. Tack än en gång för gåvorna till Just Giving.  Det kanske är någon som har några kronor som ni inte vet vad ni ska göra av med så här efter Jul och Nyår. Sätt gärna in dem på vårt projekt : Cyklar till Afrika. Läs mer här.

Så till sist: HÅLL LÅGAN BRINNANDE

Det nya året 2010 har firats in. Det var en trevlig syn att träffa päronen, syster, svåger och lille Wilmer. De hade åkt ner till Spanien för att fira in det nya året i Spanien. Det var tio år sedan min Svåger Jonas och Linda var i Spanien förra gången och firade då in det nya milleniumet.

När vi väl hade ätit, druckit och umgåtts ett par dagar, åkte vi ner till Algeciras igen och förberrede oss på vår överfart till Marrocko. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg den 2 jan. Detta för att kunna komma med första båten. Allting gick bra över och vi lämnade Kontinenten Europa bakom oss. Väl i den Spanska staden Ceuta (i Afrika) bestämde vi att eftersom det hade gått så bra och klockan var så pass lite kunde vi lika gärna åka in i Marrocko.

Så var det sagt och då blir det så. Köpte oss en karta på en mack över Marrocko. Utsåg att Tetouan kunde vara relativt bra slutmål för dagen. Väl vid gränsen skulle passen fram. Där började utnyttjandet av folk och särskilt oss västerlänningar. En gubbe (säkert bossen) gick omkring och hjälpte till. ingen sa dock till honom av gränspoliserna.

Han frågade oss som vanligt; english, german, svenska. Och naturligtvis svarade jag honom att vi var Swedish. Han svarade genast: ”Inte bara titta, köpa!” . Detta var naturligtvis en sådan där standardfras han använde och trodde han var utomordentligt rolig. Hur som fick vi papper av gränspolisen som skulle fyllas i. Vi fick dock ingen penna. Då var den gamle gubben snabb som ögat och var framme med penna. Vi fyllde i och han hetsade på och insisterade att jag skulle följa med honom. Till trots att vi sa ifrån. Jag gick med till slut medan Lena vaktade cyklarna. Det visade sig att vi var tvugna att besöka doktorn.

Aha…okej vad ska hända nu tänkte jag. Tre fingrar upp där bak och se om jag har med mig något? Nej en värmepistol riktades mot huvudet och han kollade bara om jag hade feber. Detta för att de är paranoida nu för Baconsjukan (svininfluensan) i hela världen.

Lena gjorde likadant och sedan var det bara stämplarna kvar. Mannens kompanjon tyckte vi skulle ge den andra mannen (bossen) en peng för att han hjälpt oss. Detta gjorde vi också. Precis framme vid luckan där vi skulle få stämplarna, hade en fiskmås satt sig precis på taket ända. La av en päktig kladd på min axel. Luktade ve och F*N. En kvinna i kön började skrika hysteriskt och det gjorde inte saken bättre. Det var som en sista hälsning ifrån Spanien. Jag bytte tröja och sedan började vi cykla ner i Marrocko och emot Riffbergen.

Vägarna var mycket fina med bra cykelbanor utmed vägarna. Väldigt fina badstränder men ingen som badade trotts att det var hur varmt som helst. Får de inte bada? Eller är det för omständigt med deras kläder. Kvinnorna täcker sig som ni vet och männen går ofta i vanligare klädesplagg. När det gick för bra fick jag naturligtvis punktering på mitt bakdäck ,som fick lagas innan vi kunde åka vidare.

Efter att ha övernattat i Tetouan åkte vi vidare i strålande solsken och glada i sinnet emot Chefchaouen. En gammal medeltidsstad dit judarna och muslimerna rymde upp till i bergen när de kristna jagade tillbaka dem. Var länge en stad som ingen visste om. Ligger upp på en höjd. Riktigt jobbigt dit upp den sista biten. Vägen dit var det många som sprang utmed mig. Någon ville köpa min flagga eller mina handskar. En del ropade Ibrahimovic. Var bra stämning överlag. En lite kille kom ganska plötsligt upp vid min sida och sprang. Tittade på mina väskor och försökte sig på att knycka en av dem. Jag hötte till och som tur var blev han rädd. Väl i Chefchaouen hittade vi ett ”hotell” med en säng och en varm dusch. Man måste verkligen dra ner sin standard och ta det som finns. Det är väldigt billigt hur som. 120 DH (Driham) för en natt. Ni kan räkna det i Svenska pengar rätt av nästan.

Vi var ute och åt på kvällen. Titta aldrig på deras händer eller in i köken för då vågar ni inte äta. Gott var det och vi var mätta och goa. Steg upp tidigt på måndagen för att sätta kurs emot Ouzzane. Men ack. Utanför dörren väntade regnet. Det fullkomligt öste ner. Bestämde oss ändå för att åka vidare. När man väl hade lämnat berget och det regnade ännu mer var det för sent att återvända. Vi fick nu vara genomblöta helad dagen och cykla till nästa mål. Fick punktering igen. Denna gången på cykelkärran. Ett par gubbar välkomnade oss in där de satt och värmde sig under lägerelden. Vid sidan var ett skovelhjul till brunnen som åsnan drog upp vatten med. Detta har vartenda hushåll haft. Många åsnor dessutom som gör jobben. Tillbaka till vårt 40-50-tal.

Vi fixade punkan och även Lena fick sätta sig ner. De har en särskild klädsel de flesta av männen. Är en slags vinterklädnad fast det inte är särskilt kallt. De ser ut som ena andra tomtenissar, lite som Klu klux klan eller smurfar.

Dagen var verkligen jobbigt och mycket regn fick vi på oss. Stannade till på ett ställe för att äta lite mat utmed vägen. Det malda köttet hämtade man själv på ena sidan av vägen. Sedan grillade en man till köttet åt oss på den andra sidan vägen. Tog lite bröd till sedan var vi mätta. Man får inte vara så rädd för baciller. Då klarar man inte av en sådan här resa. Heller inget för Sveriges häslovårdsinspektörer som granskar kök.

Lite längre fram blev Lena antastad av två män. De hade 3 min innan försökt rycka min flagga och bett om cigaretter men det hade de inte fått. När Lena kom stod de mitt i vägen och stannade henne. Frågade även henne om cigaretter, men hon har heller inga. Då tog den ena killen henne på brösten. Lyckades ändock cykla vidare. Detta har vi läst om innan att det inte är lätt att vara kvinna och resa i Arabiska länder. Särskilt inte själv.

Det blir att jag får sköta snacket och Lena säger vad hon vill ha. Det går bra. Lena bryr sig inte särskilt när de säger något. Vi förstår ju heller inte vad de säger. De skrattar lite ibland. Många tutar och räcker upp tummen och tycker vi är häftiga. Nu regnar det för fullt idag igen och blir kvar i Ouazzane ett par dagar innan vi åker vidare emot Fés.

Ha precis kollat väderprognosen som inte ser allt för ljus ut. SÅ det kanske blir till att ge sig ut i regnet ändå om ett par dagar.

Vi var på kusinträff igår i Gibraltar. Synd att inte våra svenska kusiner kunde komma, men de hade väl förhinder. Jag visste inte att vi hade så många kusiner här nere. Det var faktiskt 240 stycken, fast vi hann inte träffa alla. Dessa kusiner är varken på mammas eller pappas sida utan som ni förstår på apsidan. Den äldsta apan var 27 år och liknade faktiskt mig lite grand. Lite rynkig och såg lite luggsliten ut. Vi pratade också med apbebisar, men det var lite svårt att förstå deras ”daddaspråk”. Skämt o sido så förstår ni nog att vi besökte Apberget. Jag tyckte att det var lite obehagligt att alla dessa turister tog kort och även matade aporna. (Jodå, jag är turist också, men man behöver ju inte uppträda som en dum turist!) Det stod på skyltar lite överallt att det var förbjudet att mata aporna och så blev de matade med godis av Taxichaufförerna!!!! Nej, jag tycker att apor ska få slänga sig fritt i djungeln och inte vara som fångar på Gibraltarklippan. Utsikten var fantastisk och vi såg Afrikas berg på andra sidan vattnet. Det sägs att så länge det finns apor på Giblraltarklippan så tillhör det England. (Turistfälla). Bilder och film kommer snart.

Det hade ju varit dåligt väder med otroligt mycket regn och storm, så en del båtar hade inte kunnat gå i hamn. Peter räknade till 48 STORA farytg som låg i bukten.

Jodå, vi har vinglat fram med våra cyklar ända ned till Algeciras och igår så besökte vi Gibraltar. Ganska märkligt att Gibraltar tillhör England och man måste visa pass för att komma in där. Trafiken kör på höger sida, trots att det är vänstertrafik i England. Det finns en landningsbana som går rätt över vägen, men den har fungerat bra och vi såg flygplanslandningar. Se:. Här är vi.

Jodå, det finns visst dåligt väder. Vi brukar säga att det finns inget dåligt väder, utan bara dåliga kläder. Vi har varit ute i VÄLDIGT DÅLIGT VÄDER! Alla kanalerna på TV varnade för översvämningar, vattenplaning och fruktansvärt dåligt väder….ändå kör bilarna som galningar på de stora vägarna. De kör t.o.m om i de största vattenpölarna och skvätte ned oss. Inte kunde vi tro att det var så många bilister ute på Juldagen. Vi trodde att de var hemma och firade Jul!  Lyssnar de inte på väderleksrapporterna? Fattar de inte att det är farligt att vara ute i så dåligt väder. En del vägar var som små floder! Gångbanorna var översvämmade och här och där kunde man fastna i leran! Det är inte konstigt att det blir översvämningar, för vattnet har ju ingenstans att ta vägen. Jamen, att vi cyklade på AutoVian var ju en helt annan sak. Fanns ingen annan väg! Vi är ju på väg till Marrakech! Jodå, vi var genomblöta, men aldrig i livet att vi ger upp!

När man var genomblöt och hungrig så tänkte jag på vårt fantastiska Julaftonsfirande tillsammans med Svenska Kyrkan i Fuengirola. …..Julevangeliet. O Helga natt. Det är en ros utsprungen . Stilla natt, heliga natt.
Trots att vi valde att fira Jul utanför Sveriges gränser, så ville vi fira lite svenskt i alla fall. Vilket julbord! Janssons frestelse, fläskkorv, dopp i grytan, skinka, ja en massa god mat. Så träffade vi väldigt trevliga människor. TACK för att vi fick vara med i gemenskapen.

Stackars cyklar! Genomblöta, leriga och de undrar vad i hela världen de har gett sig in på.

Min Skeppshultscykel säger: ” När jag kommer hem ska jag bara cykla till Uppebo och vända. Medan Lena dricker kaffe och äter goda kakor hos Eivor, så kan jag vila lite”. ” Usch det är ju inte klokt att behöva vara med om sådana här strapatser! Snälla långtradare…..ni behöver väl inte köra så nära mig…jag blir alldeles skakis ibland . Ja, nästan det värsta är när Lena gör en ”tjurrusning ” över flera filer…..då tror jag att mitt cykelhjärta ska stanna! Ja, på tal om tjurar, så har vi inte sett en enda tjur.

Nu ska jag få vila några dagar på Hostel Lisboa medan de båda cyklisterna åker buss upp till Ben Almadena för att fira Nyår. Jag ska stå i en skrubb och ser inte ut! Man känner sig som en fånge. Jodå, jag hörde nog vad Peter och Lena pratade om. De ska cykla över Rifbergen i Marocko och det är över 2000 m.ö.h.!!! Tänker de inte på mig någonting!!!”

Det är lite svårt att koncentrera sig på att skriva när det är oljud överallt. Jag vänjer mig aldrig vid allt detta oväsen. En annan dag ska jag skriva om lite olika reflektioner, vad man kan förbättra och vad man kan spara på.

Till slut: Beställ aldrig ett glas kall mjölk i Spanien! Förklaring kommer en annan gång.